Jag och den okände tantens jakt på icke-kommande tåg

Om det är något jag älskar med livet så är det de där mest onödiga saker som händer en, sånt man inte ser på film, folk som säger att livet är som en lång film har fel.

Torsdagskväll, efter att sista mötet på kvällskursen "introduktion till teckning, form och färg" ägt rum satt jag på stationen på Karlshamns tågstation och väntade på ett tåg som skulle komma om 30 minuter...ehm, 40 minuter på grund av signalfel. Där satt jag på en bänk och tittade glatt in i väggen och tänkte inte på någonting speciellt. I väntrummet stod även ett par med östeuropeiskt utseende och stirrade ut genom ett fönster mot en parkering, men det hör inte till denna historia. Mitt under mina djupaste icke-tankar hör jag hur bommarna kling-klangar och det innebär ju att ett tåg är på ingång. Jag flyger upp och springer för livet ut ur väntrummet och mot perrongen. Under min spurt springer jag om en gammal tant som även hon är i full fart för att hinna med tåget, men samtidigt som hon springer försöker hon desperat röka upp sin påbörjade cigarett. Under mitt springande och högljudda bomm-plingeling kollar jag åt alla håll för att se vilket tåg som är på infart, för det kan ju vara så illa som så att motsatta tåg kommer istället. Men jag ser ingenting och samtidigt hör jag flåsande "DET KOMMER INGET TÅG!". Jag springer upp på perrongen och ställer mig i position där tåget brukar stanna och stirrar på tanten som inte han springa förbi bommarna som gick ner när allt skedde. "MEN BOMMARNA GICK JU NER!" ropade jag tillbaka. "DET GÖR DEM ALLTID, ÄVEN NÄR INGA TÅG KOMMER!". Jag kollade på de digitala tågtiderna som uppdateras så fort nånting händer och där stod att tåget inte skulle komma förrän om 30 minuter. "DE HAR LURAT OSS!" skrek jag upprört. "JO, DET GÖR DE ALLTID! FyFAN vad kallt det är" muttrade tanten tjurigt. Bommarna mellan oss gick upp igen i nån slags stil som "HA! Där lurade vi er allt". Jag gick gnälligt tillbaka till väntrummet och allmänt bitter över min adrenalinkick som inte kom till någon nytta.

När jag kom in i väntrummet igen var baltparet borta och tanten satt i ett hörn och tjurade och en ny främling (av manligt kön och indiskt utseende) stod där inne och kollade på busstider. Jag satte mig ner och suckade ut min uppspelthet från tidigare. Då frågar främlingen mig på indisk engelska om jag vet var SWEBUS kommer. Jag svarade artigt att jag aldrig hört talas om någon sådan buss. Men tanten reste sig upp från sin vrå och sa med väldigt svensk engelska att hon sett bussen åka förbi här under sina vistelser här. Indiske främlingen tog upp sin mobil och visade sin bussbiljett som han hade på mobilen. RESECENTRUM, 19.35. Bussen skulle komma förbi utanför väntrummet och ungefär samtidigt som mitt tåg. Jag förklarade för honom att det var en stund kvar innan bussen skulle komma och att man kunde se därifrån vi var när bussen kom. Jag och tanten satte oss ner på våra platser igen och valde att kolla på busstider jag med för att fördriva tiden. Främlingen väljer då helt oväntat att sätt sig ner bredvid mig. Jag känner mig obekväm med den närgångna händelsen och plockar förtvivlat upp mitt skissblock och skissar kvinnoansikten (då det är en uppgift jag själv gett mig på grund av min oerfarenhet att just rita kvinnoansikten). Indiern sneglar på mina skisser och frågar om jag är en ritare, eh, jag svarar osäkert att jag bara ritar för skoj skull. Sen undrar han varför jag bara gör ansikten, jag svarar att jag just börjat med ansikten och kroppen får jag göra sen när jag känner mig säker på att rita själva ansiktet. Under mina hackiga svar och intensiva skissande råkar jag rita en för lång hals till en av mina tjejer. Indiern påpekade detta och jag svarade att det vore synd att lämna henne ensam på grund av att hon fick en för lång hals. Jag ritade snabbt dit axlar och nyckelben. Han frågade mig var jag kom ifrån (en fråga jag får ofta på grund av mitt utländska utseende) jag svarade att min mor är ifrån Indien och min far från Sverige och att jag är född i Sverige. Jag ställde frågan tillbaka till honom för att slippa svara på frågor. Det visade sig att han var från Pakistan och att han är utbytesstudent i Karlskrona där han pluggar datateknik. Då frågade han mig om mitt namn. Michael sa jag, med väldigt engelsk klang. Jag stirrade ut i tomma intet och försökte låta bli att tänka på någonting. En minut av tystnad gick och jag kom och tänka på att jag kanske skulle ha frågat honom om hans namn för artighetens skull, men det var för sent nu och vi båda satt tysta och tittade ner i marken.

Klockan 19.30 reste han sig upp och sa till mig att han borde nog gå ut och passa bussen, jag nickade förstående och tyckte det var bra tänkt av honom. Han tog farväl av mig och gick ut och av ren automatik gick jag också ut till perrongen där jag ställde mig och väntade på ett försenat tåg i -4 grader. Det var kallt som tusan och jag började dansa små påhittade danser för att hålla värmen uppe. Tåget som skulle gå mot andra hållet anlände och blev stående för att vänta in tåget jag skulle med för att kunna åka vidare. Passagerarna på det tåget verkade va väldigt roade utav mina danser eftersom de satt där med små fåniga leende på sina läppar. Men vad vet jag, de kanske bara var roade utav något annat. I vilket fall kom mitt tåg och jag hoppade ombord och kunde äntligen åka hem.



Där kära läsare, där har ni väl ändå nånting som ni inte ser på film, dels för att den dramaturgiska kurvan är helt fel i denna story och även för att det inte var någon vidare spännande story heller, men den är verklig och det är det som gör den så bra.

I väntan på att gå och lägga mig...

Jag skulle gå och lägga mig nu då jag fick vänta in en sak som datorn höll på att genomföra...hmmm, ja. Stor anledning till att jag inte lagt upp nåt här är för att jag inte haft tillräckligt med fantasi till att fixa passande bilder till alla de händelser som händer mig. Dessutom lämnar jag kvar min ritplatta och ritdator i skolan eftersom det blir för mycket elände ifall jag tar hem min stora dator varje dag och hinner knappt packa upp den innan jag ska packa ner den igen för att packa upp den i skolan...ja, ni förstår.

I vilket fall skulle jag vilja meddela att jag lever och att denna blogg fortfarande lever. Jag håller på att arbeta på en animerad film tillsammans med en annan från klassen, mer tänker jag inte berätta för då bygger jag bara upp massa onödiga förväntningar för er. Så ni får vänta och se när den är klar :)

Jag klottrar i för sig varje dag så jag bygger upp mina skisskunskaper bit för bit. Och eftersom denna blogg är unik passar jag på att ladda upp några unika bilder som inte går att hitta någon annanstans här på internet :)


Detta är alltså skisser på monster från en tävling för drygt en månad sedan som ägde rum på skolan. Jag hade gärna ritat mera naturtrogna varelser, men eftersom tävlingen gick ut på att rita monster så fick det bli som blev. Nåväl nu är den där saken jag väntade på över och jag kan gå och lägga mig...Ha de och synes nån gång snart igen ;)

Den äckliga tanten

Ännu en busshistoria, då det är på de tråkigaste ställena de mest intressanta saker händer (iallafall för mig).

Som många kanske vet så är jag faktist en artig pojke, om så inte privat mot dig så är jag det offentligt - detta för jag blivit uppfostrad sådan och har blivit bemött vänligt av utomstående. Men denna 60-minuters bussresa mellan min skola och mitt hem blev för mycket.

För er som inte vet så jag tar jag bussen direkt hem från skolan istället för att ta tåget som går snabbare - men eftersom jag bor så pass långt ifrån stationen i stan så får jag antingen gå hem eller vänta in en buss som kommer i passande tid - och för er som vet om min dator vet att jag helst inte ska gå med den, då det kan leda till framtida ryggbesvär osv. I vilket fall som min lilla finurliga bild ser ni på ett ungefär hur det ligger till med min situation (jag kan tyvärr inte garantera att tiderna stämmer, men på ett ungefär) - jag tjänar alltså 5-10 min på att ta bussen hem och minsta lilla minut är värdefull för mig så därför tar jag bussen.

Men för att komma till själva blogginläggets handling idag så var det för ca två veckor sedan då jag som vanligt gick ombord på bussen 350 K-hamn - S-borg via Vekerum, en mysig liten bussfärd genom Blekinges gröna natur och lantiga bondesamhälle som jag finner mer tilltalande än motorvägen. Då vi inte är många som åker i denna buss har jag under mina turer med bussen studerat resenärernas val av sittplatser som är antingen längst fram eller längst bak i bussen vilket lämnar hela mittenzonen ledig till mig och dessutom nära och bra för avstigning då jag har min tunga dator att tänka på. Det är en ren harmonisk resa som rensar både kropp och själ (Ha! skoja bara, ingen tycker väl seriöst om att åka buss) Jag sitter där ensam i mitten av bussen ostörd av de övriga passagerarna tittar ut genom fönstret och betraktar naturen och skissar i mitt nyinköpta ritblock som jag numera alltid bär med mig. Jag lever trots allt med skräcken att varje gång bussen stannar att fler resenärer ska kliva ombord och bryta min lilla öde campingplats i mittendelen. Och just denna dagen klev en ensam gammal tant ombord. Bussen var nästan tom, men hon måste verkligen känt sig ensam då hon verkligen hasade sig ända bort till sätena framför mig och slog sig ner där. Det kan tilläggas att hon hade sliten uteliggar-stil skriven över hela sig och bara på två fullpackade plastkassar i vadera hand. Så fort bussen gasade vidare efter att tant satt sig började det lukta skumt...nej, äckligt. Jag tittade mig omkring för att se om några av de andra passagerarna kände av samma motbjudande stank som jag gjorde, men de satt helt frånvända från mig och låtsades inte om mig alls - lämnad där helt ensam i mittenzonen med denna illanluktande tant. Jag försökte motvilligt skissa vidare på mina fula gubbar och vacka flickor men hjärna ville annat, han hade redan börjat gissningslek för vad stanken kunde refereras med mest. Det första som slog mig var död (!) tant framför mig var helt enkelt död men hade på något konstigt vänster lyckats kravla sig in i bussen. Men sedan började hon snora och ha sig som fick mig att inse att hon faktist var vid liv (igen?) jag sökte igenom mitt lilla register på illanluktande saker genom mina år och stannade på årgång 2004 årskurs 8E (som även blev förklaringen dagen därpå för min kollega jag arbetar med). Jag minns det mycket väl då vi skulle tömma våra skåp inför nästa termin och en person hade glömt sin gympapåse (med blött innehåll) i skåpet som legat där i [x] antal veckor. Det var svårt att inte känna den stanken som då passade perfekt in på den illanluktande tanten - Rutten Gympapåse - kanske härsken också om det hjälper någon att förstå. Artig pojke som jag är satt jag där och genomled 1,2, 3 busstopp och tittade ut på den vackra naturen för att komma på andra tankar. Men mina naturbilder blev snyggt dekorerade med bajsmannen som härjade vilt i skogen, naturen på andra sidan rutan kändes så långt ifrån och tanten verkade nästan sitta intill mig och ...bara lukta illa.

Det var då som jag började klökas inombords, satt där och harklade och hade mig och all världens äckligheter passerade förbi mig för att påminna mig och hur äckligt äckligheten kan äckla sig. Artig pojke. Jag slutade andas via näsan och satt där som en anfådd hund för att få in min nödvändiga dos av syre. Men även det misslyckades då jag började få smak av otvättade kläder i munnen och jag började klökas högljutt så jag kunde få hela bussens invånares uppmärksamhet om jag ville. Men med självlärda skills lyckades jag gömma klökningarna under ett par väl tillgjorda hostningar (som en gammal farbror i väntsalen på vårdcentralen inspererat mig med) Under tiden som jag höll för munnen och som jag hostade och hade mig reste jag mig upp mitt under bussfärden, tog all min packning jag hade med mig och vandrade som en halvsjuk gunghäst genom bussen och satte mig bland de bakre sätena - jag struntade ett fullt stycke i om det satt andra där och störde min filosofiska stund på bussen, just då ville jag inget annat än att komma ur bussen och kyssa moder jord för hennes bidrag av härlighet.

Resten av resan hem satt jag smått avliden och vilade mitt huvud så gott jag kunde emot nackstödet. Där fick jag för min dumdristighet att vara artig och accpetera folk för dem de är och även försöka vara ensam härskare över buss 350's mittenzon.

Tjena Hundring!

Måste ju dela med mig lite utav mitt dagliga liv med...

Jag har fått smeknamnet "Hundring" utav en busschaufför med en välpryd mustasch och ett par glasögon med kraftig ram. Och hur kommer sig då detta? Jo, för sådär ett halvår sedan då jag skulle gå på bussen från Karlshamns station till BTH hittade jag en hundrakronors-sedel liggande framför mig på marken, jag tittade mig omkring och såg så att ingen i närheten kunde kanske ha tappat den - då ingen verkade sakna sedeln var jag så artig som så och plockade upp pengen som annars skulle ha legat där och skräpat. När jag sedan gick ombord på bussen sa chauffören genast att pengen tillhörde herren framför mig som genast vände sig om och tittade på mig som om jag hade varit någon slags skurk - jag överräckte den genast för att rentvå mitt samvete och gav blicken "okej, ingen skada skedd - gå nu och sätt dig och håll tyst". När jag sedan skulle dra mitt kort på bussen frågade busschauffören "Du är inte arg på mig för att jag sa vems hundringen var, va?" ...för att att inte ställa till med en stor scen skrattade jag sammanbitet och tänkte "needa, jag förlorade bara 100 kr på grund av dig" och svarade "Needa, det är bara bra att pengarna hittade sin rätta ägare".Vi skildes åt som vänner och personen bakom mig checkade in på bussen. Men sedan det mötet varje gång jag hoppar på en buss där densamme chaffis sitter utropar han varje gång "Tjena Hundring!" jag vet inte varför då jag aldrig fick behålla hundringen utan hade den ju bara i min hand i sådär 30 sekunder - men det är väl det de menar med ironi. - Jag blev senast påmind i morse då han satt och halvslumrade vid ratten men vaknade till liv när han såg mig och utbrast glatt "Tjena Hundring!" ... lite smått morgongrinig sade jag att det fanns ingen anledning att kalla mig det då jag aldrig fick den, jag ångrar mig nästan lite nu och hoppas att han kanske inte hörde mig - för att bli kallad för "hundring" utav en busschaufför med en välpryd mustasch och ett par glasögon med kraftig ram kanske inte är så pjåkigt iallafall.

Dansar på diskotek

Yeah, saknar inte ni också 70-talet?

No more cappuccino!

När jag skulle dricka min cappuccino idag hade jag svårt för att svälja. Jag tror jag håller på att bli förkyld.

Afraid of the vampire?

Jag har redan svurit en ed för mig själv att inte på något sätt eller vis komma i närheten av vampyr-filmer á la Twiligt och dess uppföljare. Men som alla andra slappa soffliggare så ligger även jag ibland och zappar mellan kanalerna på TV, och kommer helt oförvanad till kanal 6 som sänder The Vampire Diaries, en löjlig kopia av Twilight i serieform. Då slog tanken mig (som fick bli detta inlägg) hur ska framtidens ungdomar kunna ta vampyrer på deras fulla allvar om de blir uppfostrade med sånt här slaskbland. Det är knappt något blodsugande, det är inga fladdermus-förvandlingar och framför allt inga fly-undan-solen-fasoner. En annan blev ju uppfostrad på den hårda vägen med Bram Stroker's Dracula, där de bokstavligt talat suger blodet ur folk. Men om då dagens ungdomar blir invaggade i någon slags trygg tillvaro med att tro att vampyrer inte suger blod eller dör av solljus hur ska då Dracula kunna få sin respekt tillbaka som han byggt upp i över 100 år - jo, han får som alla andra desperata krakar ta till pistolen och hota sin omgivning för att på något tragisk sätt få en slags fejk-respekt tillbaka...nej, det funkar inte, Dracula har alldeles för stor stolthet inom sig för att göra något sådant - jag kan inget annat än att säga att jag lider med Dracula och hans framtid om den ska ta denna vändning. Och kom ihåg läsare: Riktiga vampyrer glittrar inte. See ya ;)

Your art suck!

Yes, det har även hänt mig nu. Igår deltog jag i en liten tävling där jag skickade in en bild som jag ritat till en riktigt duktig tecknare som tog emot bilder från alla hans fans som han sedan lade upp på sin egna sida. Men medan tiden flöt på och bilder hamnade på hans sida på löpande band så dök aldrig min bild upp. Jag skickade en förfrågning om han mottagit min bild eller om kanske det blivit något fel i sändningen. Jag väntade en längre stund till och beslöt mig för att skicka min bild igen, då jag ändå arbetat med den just för denna lilla tävlingen. Och så nu idag fick jag till slut ett svar från "the man himself" där han kort och gott förklarade att min bild levde inte upp till hans förväntningar och att han inte tänkte ladda upp den bland de andra - jag förstod även då att han sett bilden de andra gånger jag skickat den och ville verkligen inte se den igen.

Detta slog till som en lite oväntad shock då detta var (så gott jag vet) första gången någon inte har uppskattat ett av mina verk (verkligen, då han vägrade ladda upp den bland de andra tävlanden). Och då slog det mig även hur för givet jag hade tagit det att allt jag ritat hittills skulle roa varenda kotte och dessutom att de gillade det de såg. Men icke, världen är full av olika smaker och tycken och självklart var det bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i denna sits. Jag känner mig som en av de där roliga framträdande i Idol på TV där man sitter och skrattar åt idioter som tror de kan sjunga men låter som en gammal moped från 60-talet med inbyggd gräsklippe-motor som troligen är ännu äldre... de tror de kan sjunga då ingen riktigt har sagt sanningen till dem innan de ställde upp i programmet. Dessamma för mig, jag har inga riktigt närliggande umgängespersoner som sysslar med att teckna/illustrera och känner på så sätt att jag inte riktigt inte får den feedback jag behöver för att kunna utvecklas. Visst, jag lägger upp mina verk på dA och hoppas på fina kommentarer men även lite konstruktiv feedback som allt för få vågar dela med sig. Men jag säger detta till er här och nu: SNÄLLA NI! säg sanningen om nån frågar om något - hur litet än felet är så kan personen utvecklas från din åsikt och komma ett steg närmare sitt mål, om det så är kryddningen i köttfärsåsen eller hur bilden du målat ser ut. Om ni håller på och "pushar" personen med hur den kan bättra sig inom områden blir denne härdad och kan på så sätt sedan ta den kritik som nu jag fick detta lite tragiska sätt.

Jag slängde min bild och sprang från hans sida med svansen mellan benen. Men absolut är jag inte ledsen över detta, tvärtom vet jag vad jag ska göra för att åtgärda mina problem och tänker kämpa mig upp till första plats genom att gång på gång ta smällar från all världens erfarna personer.

För er som orkat läsa allt hoppas jag fått något att tänka på och själv går jag nog och lägger mig nu ....nee.

Jag ska försöka att hålla texterna kortare framöver och att det kommer var mer trevlig/roande läsning om andra saker inom mitt område.

...ja.

Nervös!?

Sitter här och är helt onödigt nervös - varför vet jag inte. Det är som om nånting är i görningen utan att jag vet om det.
Nej, inga jag känner då, utan mer som att det är små saker som sitter här i mitt rum och iakttar mig helt utan mening.

På ett sätt har jag ju rätt då spindlar och småflugor börjat vakna till liv igen och har börjat bosätta sig vid fönsterbrädan och bakom den stationära datorn. Så länge de inte stör mig så ska jag ge dem en chans till att bevisa för mig ifall de är lämpliga gratishyresgäster. Ja...