Om det är något jag älskar med livet så är det de där mest onödiga saker som händer en, sånt man inte ser på film, folk som säger att livet är som en lång film har fel.
Torsdagskväll, efter att sista mötet på kvällskursen "introduktion till teckning, form och färg" ägt rum satt jag på stationen på Karlshamns tågstation och väntade på ett tåg som skulle komma om 30 minuter...ehm, 40 minuter på grund av signalfel. Där satt jag på en bänk och tittade glatt in i väggen och tänkte inte på någonting speciellt. I väntrummet stod även ett par med östeuropeiskt utseende och stirrade ut genom ett fönster mot en parkering, men det hör inte till denna historia. Mitt under mina djupaste icke-tankar hör jag hur bommarna kling-klangar och det innebär ju att ett tåg är på ingång. Jag flyger upp och springer för livet ut ur väntrummet och mot perrongen. Under min spurt springer jag om en gammal tant som även hon är i full fart för att hinna med tåget, men samtidigt som hon springer försöker hon desperat röka upp sin påbörjade cigarett. Under mitt springande och högljudda bomm-plingeling kollar jag åt alla håll för att se vilket tåg som är på infart, för det kan ju vara så illa som så att motsatta tåg kommer istället. Men jag ser ingenting och samtidigt hör jag flåsande "DET KOMMER INGET TÅG!". Jag springer upp på perrongen och ställer mig i position där tåget brukar stanna och stirrar på tanten som inte han springa förbi bommarna som gick ner när allt skedde. "MEN BOMMARNA GICK JU NER!" ropade jag tillbaka. "DET GÖR DEM ALLTID, ÄVEN NÄR INGA TÅG KOMMER!". Jag kollade på de digitala tågtiderna som uppdateras så fort nånting händer och där stod att tåget inte skulle komma förrän om 30 minuter. "DE HAR LURAT OSS!" skrek jag upprört. "JO, DET GÖR DE ALLTID! FyFAN vad kallt det är" muttrade tanten tjurigt. Bommarna mellan oss gick upp igen i nån slags stil som "HA! Där lurade vi er allt". Jag gick gnälligt tillbaka till väntrummet och allmänt bitter över min adrenalinkick som inte kom till någon nytta.
När jag kom in i väntrummet igen var baltparet borta och tanten satt i ett hörn och tjurade och en ny främling (av manligt kön och indiskt utseende) stod där inne och kollade på busstider. Jag satte mig ner och suckade ut min uppspelthet från tidigare. Då frågar främlingen mig på indisk engelska om jag vet var SWEBUS kommer. Jag svarade artigt att jag aldrig hört talas om någon sådan buss. Men tanten reste sig upp från sin vrå och sa med väldigt svensk engelska att hon sett bussen åka förbi här under sina vistelser här. Indiske främlingen tog upp sin mobil och visade sin bussbiljett som han hade på mobilen. RESECENTRUM, 19.35. Bussen skulle komma förbi utanför väntrummet och ungefär samtidigt som mitt tåg. Jag förklarade för honom att det var en stund kvar innan bussen skulle komma och att man kunde se därifrån vi var när bussen kom. Jag och tanten satte oss ner på våra platser igen och valde att kolla på busstider jag med för att fördriva tiden. Främlingen väljer då helt oväntat att sätt sig ner bredvid mig. Jag känner mig obekväm med den närgångna händelsen och plockar förtvivlat upp mitt skissblock och skissar kvinnoansikten (då det är en uppgift jag själv gett mig på grund av min oerfarenhet att just rita kvinnoansikten). Indiern sneglar på mina skisser och frågar om jag är en ritare, eh, jag svarar osäkert att jag bara ritar för skoj skull. Sen undrar han varför jag bara gör ansikten, jag svarar att jag just börjat med ansikten och kroppen får jag göra sen när jag känner mig säker på att rita själva ansiktet. Under mina hackiga svar och intensiva skissande råkar jag rita en för lång hals till en av mina tjejer. Indiern påpekade detta och jag svarade att det vore synd att lämna henne ensam på grund av att hon fick en för lång hals. Jag ritade snabbt dit axlar och nyckelben. Han frågade mig var jag kom ifrån (en fråga jag får ofta på grund av mitt utländska utseende) jag svarade att min mor är ifrån Indien och min far från Sverige och att jag är född i Sverige. Jag ställde frågan tillbaka till honom för att slippa svara på frågor. Det visade sig att han var från Pakistan och att han är utbytesstudent i Karlskrona där han pluggar datateknik. Då frågade han mig om mitt namn. Michael sa jag, med väldigt engelsk klang. Jag stirrade ut i tomma intet och försökte låta bli att tänka på någonting. En minut av tystnad gick och jag kom och tänka på att jag kanske skulle ha frågat honom om hans namn för artighetens skull, men det var för sent nu och vi båda satt tysta och tittade ner i marken.
Klockan 19.30 reste han sig upp och sa till mig att han borde nog gå ut och passa bussen, jag nickade förstående och tyckte det var bra tänkt av honom. Han tog farväl av mig och gick ut och av ren automatik gick jag också ut till perrongen där jag ställde mig och väntade på ett försenat tåg i -4 grader. Det var kallt som tusan och jag började dansa små påhittade danser för att hålla värmen uppe. Tåget som skulle gå mot andra hållet anlände och blev stående för att vänta in tåget jag skulle med för att kunna åka vidare. Passagerarna på det tåget verkade va väldigt roade utav mina danser eftersom de satt där med små fåniga leende på sina läppar. Men vad vet jag, de kanske bara var roade utav något annat. I vilket fall kom mitt tåg och jag hoppade ombord och kunde äntligen åka hem.
Där kära läsare, där har ni väl ändå nånting som ni inte ser på film, dels för att den dramaturgiska kurvan är helt fel i denna story och även för att det inte var någon vidare spännande story heller, men den är verklig och det är det som gör den så bra.
