Tänk så små saker som kan irritera en resten av en dag och gärna lite till om det är så. Jag ska försöka vara kortfattad (då jag redan känner på mig att detta kommer bli ett långt inlägg).
På röda dagar går inga bussar mellan skolan och hem - detta betyder att jag får ta tåget hem, som jag inte är allt för förtjust i.
Efter att skolan är över går jag till tågstationen och planerar att ta samma sittplats i väntsalen som jag brukar - detta gick inte för att nu och en vecka tillbaka har en uteliggare flyttat in på en av bänkarna och sitter där hela dagen och gör stäminingen obehaglig för resten av resenärerna i väntsalen...
Så jag vandrar vidare till perrongen. Jag passerar en riktig pälsskojare som sitter utbrädd över en hel 3-sits bänk. Han har sådana där vida byxor som det går minst 20 ben till ner i - dekorerade med 70-tals blommor i tre olika färger av grönt. Hans tröja (också grön) var lika säckig och så hade han långt hår ner till partiet mellan axlar och armbågar och lika långt skägg...och just de, le grand finale bar han ett par runda tintade glasögon. Det var svårt att inte titta på honom, jag tittade på honom när jag passerade och han tittade på mig, jag kände mig dum och tittade bort - men han såg så konstig ut att jag var tvungen att vända mig om och titta lite till på honom och han hade fortfarande blicken fast på mig. Han hade även en hel bunt packning med sig, en rullväska av modell medium, en stor plastkasse och en (riktigt ful) frysväska (också 70-tals-grön) stående runtomkring sig. Jag slog mig ner på en öde bänk 10 meter ifrån honom (15 min tills tåget kommer) och tittar på grafitti-dekorerade tågvagnar som stod på andra rälsar. Bara efter nån minut kommer en gammal kvinna (50+) och ställer sig ½ meter ifrån mig - jag satt först och trummade okända melodier med fingrarna mot mina lår men plockade upp mobilen om messade iväg onödiga meddelande bara för att verka upptagen och inte intresserad av omvärlden. Jag kände tydligt att hon stod och stirrade på mig och säkert kollade de meddelande jag sände iväg. Jag orkade inte titta upp för att se om hon gjorde det för jag hade fått nog av okändas ögonkontakter för idag.
Bara sådär 2 minuter senare kommer en äldre man (50-60+) och ställer sig ½ meter ifrån på andra sidan utav mig. De börja samtala med varandra. Jag känner mig inklämd och obetydelsefull och försöker trumma vidare på gamla 80-tals hits och hitta mönster i molnen. Där står de iallafall och samtalar i en längre stund då det mest oväntade för dagen sker. När tåget är på väg in ställer gröna hippie-mannen sin frysväska framför den äldre herren och säger "kan du hjälpa mig bära?". Herren stirrar på honom som om han hade sett en utomjording...eller ja, en invandrare räcker, då mycket folk redan lägger dessa beskrivningar under samma kategori. Hippie-mannen börjar gå iväg mot tågdörrarna med sin rullväska och plastkasse - herren och kvinnan går också, utan att ens kännas vid frysväskan...jag såg på kvinnan att hon velade men lämnade illa kvickt innan hon blev indragen i något som hon inte ville. Jag själv satt kvar som en väldigt förbryllad betraktare - eftersom jag själv hade mina händer fulla med min bärbara dator (för hemmabruk) och min lunchlåda kände jag mig dum om jag skulle bära mer än vad själva hippie-mannen gjorde...Han som stått och väntat utanför tågdörrarna för att smita ombord och få bästa möjliga plats fick återvända och plocka upp sin frysväska och balensera den på sin rullväska och mer såg jag inte då jag samtidigt försökte förbli osynlig och att ingen skulle notera mig som den betraktare jag var...jag lyckades.
Nu kommer dilemmafrågan... vem var mest ofinast? Hippie-mannen som tog för givet att en okänd person skulle hjälpa honom att bära hans packning eller mannen som helt enkelt sket i att bry sig. Jag ser det som såhär att hippie-mannen borde vara medveten om vilket j**vla ego-samhälle vi lever i och borde därför veta att folk hjälper inte varandra bara för vänlighetens skull...å andra sidan var det ju riktigt skumt att äldre herren bara sket helt och hållet i hippie-mannen och frysväskan. Han kunde svenska, han hade kunnat säga att han inte ville eller att han inte tyckte om att hjälpa personer som såg skumma ut...men istället stirrade han på honom och gick därifrån utan någon barmhärtighet. Och vad har jag då kommit fram till med detta blogginlägg? jo, precis som rubriken säger "Packa aldrig mer än du kan bära" - detta är ett citat hämtat ifrån en gammal disney-serie från 90-talet, till för att roa barn, men nu fattade jag dess verkliga innebörd - i detta samhälle vi lever i ska man inte räkna med att någon annan kommer att bära det man själv har packat och ska därför inte packa mer än vad man själv kan bära...eller nåt.
Medan jag satt på tåget och grämde mig över denna händelse och funderade ut hur jag skulle lägga orden i detta blogginlägg, hörde jag för första gången i verkliga livet ett par som snackade engelska med 100% skotsk dialekt - jag tycker det är en helt underbar dialekt och såg detta som dagens lilla solglimt i det gråa molntäcke som svävade över vår blåa lilla jord.
