Tjena Hundring!

Måste ju dela med mig lite utav mitt dagliga liv med...

Jag har fått smeknamnet "Hundring" utav en busschaufför med en välpryd mustasch och ett par glasögon med kraftig ram. Och hur kommer sig då detta? Jo, för sådär ett halvår sedan då jag skulle gå på bussen från Karlshamns station till BTH hittade jag en hundrakronors-sedel liggande framför mig på marken, jag tittade mig omkring och såg så att ingen i närheten kunde kanske ha tappat den - då ingen verkade sakna sedeln var jag så artig som så och plockade upp pengen som annars skulle ha legat där och skräpat. När jag sedan gick ombord på bussen sa chauffören genast att pengen tillhörde herren framför mig som genast vände sig om och tittade på mig som om jag hade varit någon slags skurk - jag överräckte den genast för att rentvå mitt samvete och gav blicken "okej, ingen skada skedd - gå nu och sätt dig och håll tyst". När jag sedan skulle dra mitt kort på bussen frågade busschauffören "Du är inte arg på mig för att jag sa vems hundringen var, va?" ...för att att inte ställa till med en stor scen skrattade jag sammanbitet och tänkte "needa, jag förlorade bara 100 kr på grund av dig" och svarade "Needa, det är bara bra att pengarna hittade sin rätta ägare".Vi skildes åt som vänner och personen bakom mig checkade in på bussen. Men sedan det mötet varje gång jag hoppar på en buss där densamme chaffis sitter utropar han varje gång "Tjena Hundring!" jag vet inte varför då jag aldrig fick behålla hundringen utan hade den ju bara i min hand i sådär 30 sekunder - men det är väl det de menar med ironi. - Jag blev senast påmind i morse då han satt och halvslumrade vid ratten men vaknade till liv när han såg mig och utbrast glatt "Tjena Hundring!" ... lite smått morgongrinig sade jag att det fanns ingen anledning att kalla mig det då jag aldrig fick den, jag ångrar mig nästan lite nu och hoppas att han kanske inte hörde mig - för att bli kallad för "hundring" utav en busschaufför med en välpryd mustasch och ett par glasögon med kraftig ram kanske inte är så pjåkigt iallafall.

Dansar på diskotek

Yeah, saknar inte ni också 70-talet?

No more cappuccino!

När jag skulle dricka min cappuccino idag hade jag svårt för att svälja. Jag tror jag håller på att bli förkyld.

Afraid of the vampire?

Jag har redan svurit en ed för mig själv att inte på något sätt eller vis komma i närheten av vampyr-filmer á la Twiligt och dess uppföljare. Men som alla andra slappa soffliggare så ligger även jag ibland och zappar mellan kanalerna på TV, och kommer helt oförvanad till kanal 6 som sänder The Vampire Diaries, en löjlig kopia av Twilight i serieform. Då slog tanken mig (som fick bli detta inlägg) hur ska framtidens ungdomar kunna ta vampyrer på deras fulla allvar om de blir uppfostrade med sånt här slaskbland. Det är knappt något blodsugande, det är inga fladdermus-förvandlingar och framför allt inga fly-undan-solen-fasoner. En annan blev ju uppfostrad på den hårda vägen med Bram Stroker's Dracula, där de bokstavligt talat suger blodet ur folk. Men om då dagens ungdomar blir invaggade i någon slags trygg tillvaro med att tro att vampyrer inte suger blod eller dör av solljus hur ska då Dracula kunna få sin respekt tillbaka som han byggt upp i över 100 år - jo, han får som alla andra desperata krakar ta till pistolen och hota sin omgivning för att på något tragisk sätt få en slags fejk-respekt tillbaka...nej, det funkar inte, Dracula har alldeles för stor stolthet inom sig för att göra något sådant - jag kan inget annat än att säga att jag lider med Dracula och hans framtid om den ska ta denna vändning. Och kom ihåg läsare: Riktiga vampyrer glittrar inte. See ya ;)

Your art suck!

Yes, det har även hänt mig nu. Igår deltog jag i en liten tävling där jag skickade in en bild som jag ritat till en riktigt duktig tecknare som tog emot bilder från alla hans fans som han sedan lade upp på sin egna sida. Men medan tiden flöt på och bilder hamnade på hans sida på löpande band så dök aldrig min bild upp. Jag skickade en förfrågning om han mottagit min bild eller om kanske det blivit något fel i sändningen. Jag väntade en längre stund till och beslöt mig för att skicka min bild igen, då jag ändå arbetat med den just för denna lilla tävlingen. Och så nu idag fick jag till slut ett svar från "the man himself" där han kort och gott förklarade att min bild levde inte upp till hans förväntningar och att han inte tänkte ladda upp den bland de andra - jag förstod även då att han sett bilden de andra gånger jag skickat den och ville verkligen inte se den igen.

Detta slog till som en lite oväntad shock då detta var (så gott jag vet) första gången någon inte har uppskattat ett av mina verk (verkligen, då han vägrade ladda upp den bland de andra tävlanden). Och då slog det mig även hur för givet jag hade tagit det att allt jag ritat hittills skulle roa varenda kotte och dessutom att de gillade det de såg. Men icke, världen är full av olika smaker och tycken och självklart var det bara en tidsfråga innan jag skulle hamna i denna sits. Jag känner mig som en av de där roliga framträdande i Idol på TV där man sitter och skrattar åt idioter som tror de kan sjunga men låter som en gammal moped från 60-talet med inbyggd gräsklippe-motor som troligen är ännu äldre... de tror de kan sjunga då ingen riktigt har sagt sanningen till dem innan de ställde upp i programmet. Dessamma för mig, jag har inga riktigt närliggande umgängespersoner som sysslar med att teckna/illustrera och känner på så sätt att jag inte riktigt inte får den feedback jag behöver för att kunna utvecklas. Visst, jag lägger upp mina verk på dA och hoppas på fina kommentarer men även lite konstruktiv feedback som allt för få vågar dela med sig. Men jag säger detta till er här och nu: SNÄLLA NI! säg sanningen om nån frågar om något - hur litet än felet är så kan personen utvecklas från din åsikt och komma ett steg närmare sitt mål, om det så är kryddningen i köttfärsåsen eller hur bilden du målat ser ut. Om ni håller på och "pushar" personen med hur den kan bättra sig inom områden blir denne härdad och kan på så sätt sedan ta den kritik som nu jag fick detta lite tragiska sätt.

Jag slängde min bild och sprang från hans sida med svansen mellan benen. Men absolut är jag inte ledsen över detta, tvärtom vet jag vad jag ska göra för att åtgärda mina problem och tänker kämpa mig upp till första plats genom att gång på gång ta smällar från all världens erfarna personer.

För er som orkat läsa allt hoppas jag fått något att tänka på och själv går jag nog och lägger mig nu ....nee.

Jag ska försöka att hålla texterna kortare framöver och att det kommer var mer trevlig/roande läsning om andra saker inom mitt område.

...ja.

Nervös!?

Sitter här och är helt onödigt nervös - varför vet jag inte. Det är som om nånting är i görningen utan att jag vet om det.
Nej, inga jag känner då, utan mer som att det är små saker som sitter här i mitt rum och iakttar mig helt utan mening.

På ett sätt har jag ju rätt då spindlar och småflugor börjat vakna till liv igen och har börjat bosätta sig vid fönsterbrädan och bakom den stationära datorn. Så länge de inte stör mig så ska jag ge dem en chans till att bevisa för mig ifall de är lämpliga gratishyresgäster. Ja...