Ännu en busshistoria, då det är på de tråkigaste ställena de mest intressanta saker händer (iallafall för mig).
Som många kanske vet så är jag faktist en artig pojke, om så inte privat mot dig så är jag det offentligt - detta för jag blivit uppfostrad sådan och har blivit bemött vänligt av utomstående. Men denna 60-minuters bussresa mellan min skola och mitt hem blev för mycket.
För er som inte vet så jag tar jag bussen direkt hem från skolan istället för att ta tåget som går snabbare - men eftersom jag bor så pass långt ifrån stationen i stan så får jag antingen gå hem eller vänta in en buss som kommer i passande tid - och för er som vet om min dator vet att jag helst inte ska gå med den, då det kan leda till framtida ryggbesvär osv. I vilket fall som min lilla finurliga bild ser ni på ett ungefär hur det ligger till med min situation (jag kan tyvärr inte garantera att tiderna stämmer, men på ett ungefär) - jag tjänar alltså 5-10 min på att ta bussen hem och minsta lilla minut är värdefull för mig så därför tar jag bussen.
Men för att komma till själva blogginläggets handling idag så var det för ca två veckor sedan då jag som vanligt gick ombord på bussen 350 K-hamn - S-borg via Vekerum, en mysig liten bussfärd genom Blekinges gröna natur och lantiga bondesamhälle som jag finner mer tilltalande än motorvägen. Då vi inte är många som åker i denna buss har jag under mina turer med bussen studerat resenärernas val av sittplatser som är antingen längst fram eller längst bak i bussen vilket lämnar hela mittenzonen ledig till mig och dessutom nära och bra för avstigning då jag har min tunga dator att tänka på. Det är en ren harmonisk resa som rensar både kropp och själ (Ha! skoja bara, ingen tycker väl seriöst om att åka buss) Jag sitter där ensam i mitten av bussen ostörd av de övriga passagerarna tittar ut genom fönstret och betraktar naturen och skissar i mitt nyinköpta ritblock som jag numera alltid bär med mig. Jag lever trots allt med skräcken att varje gång bussen stannar att fler resenärer ska kliva ombord och bryta min lilla öde campingplats i mittendelen. Och just denna dagen klev en ensam gammal tant ombord. Bussen var nästan tom, men hon måste verkligen känt sig ensam då hon verkligen hasade sig ända bort till sätena framför mig och slog sig ner där. Det kan tilläggas att hon hade sliten uteliggar-stil skriven över hela sig och bara på två fullpackade plastkassar i vadera hand. Så fort bussen gasade vidare efter att tant satt sig började det lukta skumt...nej, äckligt. Jag tittade mig omkring för att se om några av de andra passagerarna kände av samma motbjudande stank som jag gjorde, men de satt helt frånvända från mig och låtsades inte om mig alls - lämnad där helt ensam i mittenzonen med denna illanluktande tant. Jag försökte motvilligt skissa vidare på mina fula gubbar och vacka flickor men hjärna ville annat, han hade redan börjat gissningslek för vad stanken kunde refereras med mest. Det första som slog mig var död (!) tant framför mig var helt enkelt död men hade på något konstigt vänster lyckats kravla sig in i bussen. Men sedan började hon snora och ha sig som fick mig att inse att hon faktist var vid liv (igen?) jag sökte igenom mitt lilla register på illanluktande saker genom mina år och stannade på årgång 2004 årskurs 8E (som även blev förklaringen dagen därpå för min kollega jag arbetar med). Jag minns det mycket väl då vi skulle tömma våra skåp inför nästa termin och en person hade glömt sin gympapåse (med blött innehåll) i skåpet som legat där i [x] antal veckor. Det var svårt att inte känna den stanken som då passade perfekt in på den illanluktande tanten - Rutten Gympapåse - kanske härsken också om det hjälper någon att förstå. Artig pojke som jag är satt jag där och genomled 1,2, 3 busstopp och tittade ut på den vackra naturen för att komma på andra tankar. Men mina naturbilder blev snyggt dekorerade med bajsmannen som härjade vilt i skogen, naturen på andra sidan rutan kändes så långt ifrån och tanten verkade nästan sitta intill mig och ...bara lukta illa.
Det var då som jag började klökas inombords, satt där och harklade och hade mig och all världens äckligheter passerade förbi mig för att påminna mig och hur äckligt äckligheten kan äckla sig. Artig pojke. Jag slutade andas via näsan och satt där som en anfådd hund för att få in min nödvändiga dos av syre. Men även det misslyckades då jag började få smak av otvättade kläder i munnen och jag började klökas högljutt så jag kunde få hela bussens invånares uppmärksamhet om jag ville. Men med självlärda skills lyckades jag gömma klökningarna under ett par väl tillgjorda hostningar (som en gammal farbror i väntsalen på vårdcentralen inspererat mig med) Under tiden som jag höll för munnen och som jag hostade och hade mig reste jag mig upp mitt under bussfärden, tog all min packning jag hade med mig och vandrade som en halvsjuk gunghäst genom bussen och satte mig bland de bakre sätena - jag struntade ett fullt stycke i om det satt andra där och störde min filosofiska stund på bussen, just då ville jag inget annat än att komma ur bussen och kyssa moder jord för hennes bidrag av härlighet.
Resten av resan hem satt jag smått avliden och vilade mitt huvud så gott jag kunde emot nackstödet. Där fick jag för min dumdristighet att vara artig och accpetera folk för dem de är och även försöka vara ensam härskare över buss 350's mittenzon.
