Önskan om en "ögonkontakt på 200 m avstånd"-upplevelse

Jag satt ensam i mitt projektrum och skrev min veckoreflektion då jag på väldigt långt avstånd såg ett bekant ansikte.


Kvickt plockade jag upp mobilen och knappade fram numret så vi kunde ha "en ögonkontakt på 200 m avstånd"-upplevelse.Jag väntade...

...och väntade.

Och väntar än idag på detta awesome tillfälle att få min "ögonkontakt på 200 m avstånd"-upplevelse.

[B]Loggbok 2011-02-04

I Söndags var det fint väder.
Jag bestämde då att ta kameran och gå en promenad ute i skogen för att få inspiration till mina bilder jag arbetar på. Jag gick ungefär 1 ½ mil innan jag var hemma igen med 80 nya bilder. Större delen av bilderna var inte till så värst stor hjälp, men vissa var precis vad jag letat efter.
Som ett exempel gick jag förbi ett beskyddat elverk (?) med galler och taggtråd. Från början hade jag ingen tanke på att ha med taggtråd i boken men när jag såg hur fränt det såg ut adderade jag det runt ett torn i början av boken.

Desamma gäller när jag hittade ett hus ute i skogen som en av mina karaktärer bor i. Men hur vet jag det? Jag har en sur, elak jätte i boken som bor ute i skogen och som är fruktade av alla. Men när jag såg mig om runt huset var där fågelholkar på vartenda träd och fågelbord fulla med brödskalkar och då förstod jag att min jätte är inte glad för att folk kommer och stör honom och djuren ute i skogen, i vanliga fall är han en rätt hygglig jätte.

Jag avslutade söndagen med att rita om en ny karta över alla sidor och hur boken skulle vara uppbyggd. Med det har jag bestämt alla karaktärer som ska vara med i boken och i vilken miljö de ska befinna sig i. Tillbaka i skolan spenderade jag ungefär hela veckan med att skissa i detaljer i befintliga bilder och även se till att skapa de nya jag kommit på. En del bilder ser helt klara ut medan andra bara är lite obefintliga streck hit och dit. På bussen hem och även hemma har jag mitt skissblock med som jag sitter och klottrar i, på så sätt slipper inga idéer undan. Om jag är riktigt nöjd med nån sak jag ritat i blocket ser jag till att scanna över bilden direkt och lägga bildfilen på en sticka medan om jag bara skissat en position brukar jag bara titta av blocket när jag ritar över på datorn.


Torsdagen var det textseminarium, som innebär att man sitter med en bunt studenter och några läskunniga vuxna och går igenom texter som vi studenter har skrivit. I detta fallet var det våra projektplaner, där vi skrivit vad vi hade för planer med detta projekt med de enkla frågeställningarna Vad? Varför? och Hur? Det var en lärorik stund och vi såg våra texter på helt andra sätt när den visades via projektor på en stor duk, inför publik.


Efter det hade jag handledning i en liten stund där jag visade hur långt jag kommit på projektet. Eftersom min handledare är bättre på att rita än vad jag är hade jag hoppats på att hon skulle ta min penna och rätta till alla felen jag hade gjort och på ett ungefär gjort klart allt jag inte gjort. Nu blev det inte så, utan hon sa lite saker om varje bild som jag skulle tänka/ändra på och jag fick likt matadoren i Ferdinand (okej, kanske inte så illa) böna henne om att såga mina bilder mer, för jag var väl medveten om att vissa bilder inte var tillräckligt genomtänkta och vissa karaktärer kändes inte fulländade. Nåväl, det blir väl ett fall för mig under helgen och kommande vecka gissar jag på.
Idag fredag har jag hoppat mellan alla mina 39 bilder och ritat till nån liten detalj på varje bild. Men viktigaste saken idag är att jag skapat min hjältinna från mer än en position, tack vare min handledare som skissade upp hur hon skulle se ut från sidan.


Ja, ni ser vad jag menar. Utan henne hade nog denna boken blivit katastrofal.

Anyways, enligt tidsplanen skulle jag vara klar med alla grovskisser idag, det kan jag tyvärr inte avgöra ordentligt - för vissa bilder är "grovskisser" medan andra är nästan helt färdiga bilder som bara ska ritas av på papper och sen har vi de där streckbilderna jag inte vet vad jag ska göra med. Jag lämnar det problemet till mig själv nästa vecka och ska då försöka ha börjat skriva ut bilderna jag arbetat klart med och sedan försöka få flera ofärdiga bilder färdiga :)

Ja, jo, måste ju kolla upp vilken typ av bläck jag ska använda och vilken sorts färgläggning. Nu var det nog inte mera...hmm...nej.

That's all folks.

Lev länge och väl/ Mikael

[B]Loggbok 2011-01-28

Mmm, jag gjorde ingenting nyttigt under helgen, men det är inget nytt. Istället på måndagsmorgonen gick jag ut i Karlshamn city med min lilla kompaktkamera och fotograferade referensbilder på hus och andra egendomliga ting.


Jag fick faktiskt en hel del inspiration och försökte fotografera häftiga byggnader från konstiga perspektiv för att få fram spänning i själva byggnaden. Efter det gick jag in i bokhandeln och kollade på olika sorters penslar och bläck som jag kan tänka mig att använda. Jag fattade ingenting.

Efter den rundvandringen satte jag mig framför datorn och justerade min berättelse, om vilka sidor som skulle vara först, vilka som skulle vara senare och vilka jag skulle skrota :( .


Jag klottrar massa krafs i mitt skissblock och vissa saker blir jag nöjd med andra saker lägger jag på hyllan i hopp om att idén ska komma av sig själv en annan gång. Tro det eller ej, men redan förra månaden under ett annat projekt vaknade jag med en idé på en karaktär som jag haft svårigheter med - och på första skissen fick jag karaktären precis som jag ville ha den, om inte bättre.
De flesta karaktärer ni ser här på bloggen och förhoppningsvis i boken är skissade i skissblocket, det är sällan skådat jag har skapat en karaktär jag är nöjd med direkt på datorn.
Men det innebär inte att skissa på datorn är en dålig sak, det är helt enkelt så att jag får inte samma känsla när jag skissar på datorn eftersom ett fel på datorn går att ångra, men ett fel i skissblocket blir antingen tipp-ex (som jag inte använder) eller att vända blad och börja om från början - på så sätt tänker man efter lite mer innan man får för sig att klottra loss.


Bilderna ovan är skissade på datorn efter skisser jag gjort i blocket och som ni nog själva ser så blir det en liten annan stil på bilderna än hur de hade sett ut i själva skissblocket.
Tack vare datorns hjälp kan jag snabbt och lätt se hur en miljö funkar i mörker, som inte hade varit lika enkel att göra på skissblock och dessutom hoppa mellan samma bild med olika ljus och avgöra vilken som är bäst. Så datorn är till stor hjälp på sådana områden. Så jag försöker att gå en balansgång mellan skissblocket och datorn för att få ut det bästa från båda parterna.


Under torsdagen testade jag olika hår, kläder till min hjältinna som ni även ser här underlättades med hjälp av datorn då jag bara kunde kopiera samma person och sudda ut några linjer och rita nåt nytt. Jag gjorde även upp stora färgscheman (tack Danish) där jag på ett snabbt och enkelt kunde se vilken hår- och hudfärg som passade henne bäst. Däremot var det svårare med klädseln, eftersom jag har inte själv har någon insikt i flickors klädsel och hur olika sorters klädstilar påverkar åskådaren. Men eftersom det är min bok så googlade jag runt på olika klädsidor och hittade kläder jag tyckte såg bra ut och testade dem på min docka för att se hur det funkade.


På fredagen arbetade jag på hur bokuppslagen kunde funka, om jag skulle göra som "Pettson och Findus" att bilderna skulle gå från bild till vitt papper och sedan ha texten på den vita biten av papper som inte bilden täcker upp, eller arbeta med heltäckande bilder som sedan texten får passa in tomma ytor i själva bilden. Jag gillar själv heltäckande bilder för det ger illusionen till att bilden är större än vad den kanske är och jag vill skapa mäktiga bilder som lägger sig på minnet. Om ni kollar noga på bilden ovan så ser ni ett veck på mitten av sidan som ska representera mitten av ett bokuppslag, så med det sagt så förstår ni kanske lite mer om hur jag vill ha boken.

Denna vecka har det inte blivit någon film, däremot kom "Minus i stora världen" och "Hattjakten" på posten, två underbara böcker skriven och illustrerad av Sven Nordqvist, mannen bakom Pettsson och Findus.

Som jag sa till en klasskompis: "Det är inte helt fel att ha sina favorit-barnböcker som kurslitteratur" ;)

That's all folks!

Simma lugnt/ Mikael

[B]Loggbok 2011-01-21

Okaj, hade tänkt skriva inlägg här för varje vecka över hur det går med mitt kandidatarbete som började nu på måndagen denna vecka - och detta ska sedan hålla på fram till juni månad.

Så var börjar jag? Jo, jag ska göra en barnbok som ska kunna lämpa sig lika mycket till vuxna som barn och gör detta för att jag vill bli bättre på att rita och skissa och även att försöka publicera den, alltså få den tryckt eller nånting åt det hållet - så fler folk än bara internetkunniga ska få se mitt verk.


Jag har under tiden som jag haft tanken på att göra en bok kommit på en huvudkaraktär, det blev en liten flicka som ni ser på bilden ovan. Jag är inte klar med hennes design än så länge, men här får ni er ett smakprov på hur hon ser ut i första stadiet. Jag valde att ha en flicka som huvudkaraktär dels för att jag inte sett allt för många barnböcker med en flicka som "upptäckaren", sen behöver jag lära mig att kunna rita karaktärer av motsatt kön just för att jag inte gjort det innan och känner själv att jag kan behöva det och slutligen blir det en mer lugn stämning i boken med en trevlig tös :).
Handlingen i boken är så enkel som så att denna flicka ska röra sig genom boken och träffa all världens möjliga folk som hon ska snacka lite nonsens med innan hon rör sig vidare till nästa person. En rätt enkel bok och ännu bättre är att jag ska inte ha någon berättande text i boken utan bara dialog mellan de olika karaktärer som flickan kommer samtala med. På så sätt ger jag mer utrymme till att låta åskådaren titta på bilderna och inte bläddra blad så snabbt för att följa upp det man läste på dåvarande sidan.



Jag har gjort en enkel karta med de olika karaktärer och de miljöer hon ska befinna sig i, så jag lätt får en uppfattning om hur mycket arbete jag behöver lägga ner på varje bild.

Jag har även börjat skissa lite smått på bakgrundsmiljöer, även det en sak jag inte behärskar ännu men hoppas jag kommer kunna något bättre när jag är klar med boken. Jag har använt mig mycket av referenser från bildsökningar på Google och även böcker jag kostat på mig att inhandla, men jag tittar bara lite smått - jag försöker inte att kopiera av för då kommer det inte kännas som "min" bok och det hade ju inte varit bra.

Aa just det, jag får även inspiration ifrån filmer och nu på fredagen denna vecka kollade jag på den tyska stumfilmen "The Cabinet of Dr. Caligari " från 1920 som inte bara hade en saftig handling utan även en helgrym design och för att inte tala om självaste Dr. Caligari som var en riktigt vrickad och häftig karaktär. Så om ni sett filmen (Gratis på Youtube) så kommer ni känna direkt att lägga märket till vilken sida i min bok som blivit inspirerad av den filmen.


Det var allt jag kom på att snacka om idag - även ifall det blivit en del pappersarbete så känner jag att jag är på väg att komma in i en bra gungning som jag hoppas ska fortsätta lika bra fram tills projektet är över.

Nästa vecka ska jag försöka få klart grovskisserna på alla karaktärer och även arbeta vidare på miljöerna som de ska befinna sig i.

That's all Folks ;)

Ha de fint/ Mikael

Jag och den okände tantens jakt på icke-kommande tåg

Om det är något jag älskar med livet så är det de där mest onödiga saker som händer en, sånt man inte ser på film, folk som säger att livet är som en lång film har fel.

Torsdagskväll, efter att sista mötet på kvällskursen "introduktion till teckning, form och färg" ägt rum satt jag på stationen på Karlshamns tågstation och väntade på ett tåg som skulle komma om 30 minuter...ehm, 40 minuter på grund av signalfel. Där satt jag på en bänk och tittade glatt in i väggen och tänkte inte på någonting speciellt. I väntrummet stod även ett par med östeuropeiskt utseende och stirrade ut genom ett fönster mot en parkering, men det hör inte till denna historia. Mitt under mina djupaste icke-tankar hör jag hur bommarna kling-klangar och det innebär ju att ett tåg är på ingång. Jag flyger upp och springer för livet ut ur väntrummet och mot perrongen. Under min spurt springer jag om en gammal tant som även hon är i full fart för att hinna med tåget, men samtidigt som hon springer försöker hon desperat röka upp sin påbörjade cigarett. Under mitt springande och högljudda bomm-plingeling kollar jag åt alla håll för att se vilket tåg som är på infart, för det kan ju vara så illa som så att motsatta tåg kommer istället. Men jag ser ingenting och samtidigt hör jag flåsande "DET KOMMER INGET TÅG!". Jag springer upp på perrongen och ställer mig i position där tåget brukar stanna och stirrar på tanten som inte han springa förbi bommarna som gick ner när allt skedde. "MEN BOMMARNA GICK JU NER!" ropade jag tillbaka. "DET GÖR DEM ALLTID, ÄVEN NÄR INGA TÅG KOMMER!". Jag kollade på de digitala tågtiderna som uppdateras så fort nånting händer och där stod att tåget inte skulle komma förrän om 30 minuter. "DE HAR LURAT OSS!" skrek jag upprört. "JO, DET GÖR DE ALLTID! FyFAN vad kallt det är" muttrade tanten tjurigt. Bommarna mellan oss gick upp igen i nån slags stil som "HA! Där lurade vi er allt". Jag gick gnälligt tillbaka till väntrummet och allmänt bitter över min adrenalinkick som inte kom till någon nytta.

När jag kom in i väntrummet igen var baltparet borta och tanten satt i ett hörn och tjurade och en ny främling (av manligt kön och indiskt utseende) stod där inne och kollade på busstider. Jag satte mig ner och suckade ut min uppspelthet från tidigare. Då frågar främlingen mig på indisk engelska om jag vet var SWEBUS kommer. Jag svarade artigt att jag aldrig hört talas om någon sådan buss. Men tanten reste sig upp från sin vrå och sa med väldigt svensk engelska att hon sett bussen åka förbi här under sina vistelser här. Indiske främlingen tog upp sin mobil och visade sin bussbiljett som han hade på mobilen. RESECENTRUM, 19.35. Bussen skulle komma förbi utanför väntrummet och ungefär samtidigt som mitt tåg. Jag förklarade för honom att det var en stund kvar innan bussen skulle komma och att man kunde se därifrån vi var när bussen kom. Jag och tanten satte oss ner på våra platser igen och valde att kolla på busstider jag med för att fördriva tiden. Främlingen väljer då helt oväntat att sätt sig ner bredvid mig. Jag känner mig obekväm med den närgångna händelsen och plockar förtvivlat upp mitt skissblock och skissar kvinnoansikten (då det är en uppgift jag själv gett mig på grund av min oerfarenhet att just rita kvinnoansikten). Indiern sneglar på mina skisser och frågar om jag är en ritare, eh, jag svarar osäkert att jag bara ritar för skoj skull. Sen undrar han varför jag bara gör ansikten, jag svarar att jag just börjat med ansikten och kroppen får jag göra sen när jag känner mig säker på att rita själva ansiktet. Under mina hackiga svar och intensiva skissande råkar jag rita en för lång hals till en av mina tjejer. Indiern påpekade detta och jag svarade att det vore synd att lämna henne ensam på grund av att hon fick en för lång hals. Jag ritade snabbt dit axlar och nyckelben. Han frågade mig var jag kom ifrån (en fråga jag får ofta på grund av mitt utländska utseende) jag svarade att min mor är ifrån Indien och min far från Sverige och att jag är född i Sverige. Jag ställde frågan tillbaka till honom för att slippa svara på frågor. Det visade sig att han var från Pakistan och att han är utbytesstudent i Karlskrona där han pluggar datateknik. Då frågade han mig om mitt namn. Michael sa jag, med väldigt engelsk klang. Jag stirrade ut i tomma intet och försökte låta bli att tänka på någonting. En minut av tystnad gick och jag kom och tänka på att jag kanske skulle ha frågat honom om hans namn för artighetens skull, men det var för sent nu och vi båda satt tysta och tittade ner i marken.

Klockan 19.30 reste han sig upp och sa till mig att han borde nog gå ut och passa bussen, jag nickade förstående och tyckte det var bra tänkt av honom. Han tog farväl av mig och gick ut och av ren automatik gick jag också ut till perrongen där jag ställde mig och väntade på ett försenat tåg i -4 grader. Det var kallt som tusan och jag började dansa små påhittade danser för att hålla värmen uppe. Tåget som skulle gå mot andra hållet anlände och blev stående för att vänta in tåget jag skulle med för att kunna åka vidare. Passagerarna på det tåget verkade va väldigt roade utav mina danser eftersom de satt där med små fåniga leende på sina läppar. Men vad vet jag, de kanske bara var roade utav något annat. I vilket fall kom mitt tåg och jag hoppade ombord och kunde äntligen åka hem.



Där kära läsare, där har ni väl ändå nånting som ni inte ser på film, dels för att den dramaturgiska kurvan är helt fel i denna story och även för att det inte var någon vidare spännande story heller, men den är verklig och det är det som gör den så bra.

I väntan på att gå och lägga mig...

Jag skulle gå och lägga mig nu då jag fick vänta in en sak som datorn höll på att genomföra...hmmm, ja. Stor anledning till att jag inte lagt upp nåt här är för att jag inte haft tillräckligt med fantasi till att fixa passande bilder till alla de händelser som händer mig. Dessutom lämnar jag kvar min ritplatta och ritdator i skolan eftersom det blir för mycket elände ifall jag tar hem min stora dator varje dag och hinner knappt packa upp den innan jag ska packa ner den igen för att packa upp den i skolan...ja, ni förstår.

I vilket fall skulle jag vilja meddela att jag lever och att denna blogg fortfarande lever. Jag håller på att arbeta på en animerad film tillsammans med en annan från klassen, mer tänker jag inte berätta för då bygger jag bara upp massa onödiga förväntningar för er. Så ni får vänta och se när den är klar :)

Jag klottrar i för sig varje dag så jag bygger upp mina skisskunskaper bit för bit. Och eftersom denna blogg är unik passar jag på att ladda upp några unika bilder som inte går att hitta någon annanstans här på internet :)


Detta är alltså skisser på monster från en tävling för drygt en månad sedan som ägde rum på skolan. Jag hade gärna ritat mera naturtrogna varelser, men eftersom tävlingen gick ut på att rita monster så fick det bli som blev. Nåväl nu är den där saken jag väntade på över och jag kan gå och lägga mig...Ha de och synes nån gång snart igen ;)

Den äckliga tanten

Ännu en busshistoria, då det är på de tråkigaste ställena de mest intressanta saker händer (iallafall för mig).

Som många kanske vet så är jag faktist en artig pojke, om så inte privat mot dig så är jag det offentligt - detta för jag blivit uppfostrad sådan och har blivit bemött vänligt av utomstående. Men denna 60-minuters bussresa mellan min skola och mitt hem blev för mycket.

För er som inte vet så jag tar jag bussen direkt hem från skolan istället för att ta tåget som går snabbare - men eftersom jag bor så pass långt ifrån stationen i stan så får jag antingen gå hem eller vänta in en buss som kommer i passande tid - och för er som vet om min dator vet att jag helst inte ska gå med den, då det kan leda till framtida ryggbesvär osv. I vilket fall som min lilla finurliga bild ser ni på ett ungefär hur det ligger till med min situation (jag kan tyvärr inte garantera att tiderna stämmer, men på ett ungefär) - jag tjänar alltså 5-10 min på att ta bussen hem och minsta lilla minut är värdefull för mig så därför tar jag bussen.

Men för att komma till själva blogginläggets handling idag så var det för ca två veckor sedan då jag som vanligt gick ombord på bussen 350 K-hamn - S-borg via Vekerum, en mysig liten bussfärd genom Blekinges gröna natur och lantiga bondesamhälle som jag finner mer tilltalande än motorvägen. Då vi inte är många som åker i denna buss har jag under mina turer med bussen studerat resenärernas val av sittplatser som är antingen längst fram eller längst bak i bussen vilket lämnar hela mittenzonen ledig till mig och dessutom nära och bra för avstigning då jag har min tunga dator att tänka på. Det är en ren harmonisk resa som rensar både kropp och själ (Ha! skoja bara, ingen tycker väl seriöst om att åka buss) Jag sitter där ensam i mitten av bussen ostörd av de övriga passagerarna tittar ut genom fönstret och betraktar naturen och skissar i mitt nyinköpta ritblock som jag numera alltid bär med mig. Jag lever trots allt med skräcken att varje gång bussen stannar att fler resenärer ska kliva ombord och bryta min lilla öde campingplats i mittendelen. Och just denna dagen klev en ensam gammal tant ombord. Bussen var nästan tom, men hon måste verkligen känt sig ensam då hon verkligen hasade sig ända bort till sätena framför mig och slog sig ner där. Det kan tilläggas att hon hade sliten uteliggar-stil skriven över hela sig och bara på två fullpackade plastkassar i vadera hand. Så fort bussen gasade vidare efter att tant satt sig började det lukta skumt...nej, äckligt. Jag tittade mig omkring för att se om några av de andra passagerarna kände av samma motbjudande stank som jag gjorde, men de satt helt frånvända från mig och låtsades inte om mig alls - lämnad där helt ensam i mittenzonen med denna illanluktande tant. Jag försökte motvilligt skissa vidare på mina fula gubbar och vacka flickor men hjärna ville annat, han hade redan börjat gissningslek för vad stanken kunde refereras med mest. Det första som slog mig var död (!) tant framför mig var helt enkelt död men hade på något konstigt vänster lyckats kravla sig in i bussen. Men sedan började hon snora och ha sig som fick mig att inse att hon faktist var vid liv (igen?) jag sökte igenom mitt lilla register på illanluktande saker genom mina år och stannade på årgång 2004 årskurs 8E (som även blev förklaringen dagen därpå för min kollega jag arbetar med). Jag minns det mycket väl då vi skulle tömma våra skåp inför nästa termin och en person hade glömt sin gympapåse (med blött innehåll) i skåpet som legat där i [x] antal veckor. Det var svårt att inte känna den stanken som då passade perfekt in på den illanluktande tanten - Rutten Gympapåse - kanske härsken också om det hjälper någon att förstå. Artig pojke som jag är satt jag där och genomled 1,2, 3 busstopp och tittade ut på den vackra naturen för att komma på andra tankar. Men mina naturbilder blev snyggt dekorerade med bajsmannen som härjade vilt i skogen, naturen på andra sidan rutan kändes så långt ifrån och tanten verkade nästan sitta intill mig och ...bara lukta illa.

Det var då som jag började klökas inombords, satt där och harklade och hade mig och all världens äckligheter passerade förbi mig för att påminna mig och hur äckligt äckligheten kan äckla sig. Artig pojke. Jag slutade andas via näsan och satt där som en anfådd hund för att få in min nödvändiga dos av syre. Men även det misslyckades då jag började få smak av otvättade kläder i munnen och jag började klökas högljutt så jag kunde få hela bussens invånares uppmärksamhet om jag ville. Men med självlärda skills lyckades jag gömma klökningarna under ett par väl tillgjorda hostningar (som en gammal farbror i väntsalen på vårdcentralen inspererat mig med) Under tiden som jag höll för munnen och som jag hostade och hade mig reste jag mig upp mitt under bussfärden, tog all min packning jag hade med mig och vandrade som en halvsjuk gunghäst genom bussen och satte mig bland de bakre sätena - jag struntade ett fullt stycke i om det satt andra där och störde min filosofiska stund på bussen, just då ville jag inget annat än att komma ur bussen och kyssa moder jord för hennes bidrag av härlighet.

Resten av resan hem satt jag smått avliden och vilade mitt huvud så gott jag kunde emot nackstödet. Där fick jag för min dumdristighet att vara artig och accpetera folk för dem de är och även försöka vara ensam härskare över buss 350's mittenzon.